jonasperre

Att äta en buffé är inget man bara gör sådär, det är inget man bara bestämmer över dagen. Att äta en buffé krävs noga planering så minst en dag innan. Buffé är inte heller för alla, den svage kommer förnedras, det är en kamp om vem som får in mest mat i sin magsäck. För ungefär sju år sedan så åt jag pizzabuffé med min goda vän Mats, vi gick på ett ställe i Lund och vi åt. Efter trettio minuter hade vi ätit minst två och en halv pizza var, personalen gav oss onda blickar och en av dem till och med sa att nu fick det vara nog men är det buffé så är det. Nu sju år senare, klokare och äldre, i alla fall äldre så tänkte vi göra en favorit i repris fast denna gången mexikanskt. Som alla goda idéer så slutade denna både lyckligt och olyckligt. Här är historien om den mexikanska buffén.
 
Efter gymmet mötte jag och Mats upp Asiaten och vi gick mot vårt mål nämligen en restaurang jag ej kommer ihåg namnet på men den ligger sidanom en sjukt god pizzeria vid Kronprinsen. Vi gick in med bestämda steg, sa modigt att vi ville ha buffén och dem kunde fortsätta skövla in ny mat för efter att jag var klar med stället skulle dem gå i konkurs. Det hela stod mellan mig och Mats om vem som skulle äta mest, detta var en machokamp om vem som har störst magsäck. Asiaten var redan ute ur bilden för hon hade förstört det hela med att äta en macka i skolan, hon skyllde på att hon var hungrig och var tvungen att äta annars hade hon inte klarat av plugget, undanflykter. Nu blev det inte riktigt som jag tänkte mig och även fast Mats gick fyra rundor och jag bara tre så åt jag så mycket mer och gick därifrån med segern i behåll. Hemligheten är att inte äta för snabbt för då blir man inte mätt lika snabbt plus man går inte upp lika mycket i vikt. Denna gången klagade inte personalen på att jag åt för mycket, mitt argument till det hade varit att jag är inte en ungdom längre. Mat är som alkohol, du känner inte av det förrän du rest dig upp och gått runt lite. Efter tre rundor och fem kilo mat senare så gick vi därifrån eller man kanske inte kan kalla det att gå utan snarare att stapla sig fram. Min mage hade en massa värkar och hade jag tagit ett enda riskorn till så hade all mat kommit upp igen hade jag varit tvungen att äta lika mycket igen eftersom buffén inte varit värd något då. Följde med Mats hem och däckade på hans golv. Detta var min upplevelse av en buffé i tjugo års ålder. 

Förberedelserna inför nästa buffé är stora. Om sju år ska jag verkligen sätta någon restaurang i konkurs så alla restauranger där ute, jag varnar er. Om sju år, SE UPP. Nu snurrar mitt huvud, min mage bultar och min skrivförmåga ligger någonstans i källaren så därför säger jag än en gång, buffé är inte för alla utan bara för riktiga machos.

Om jag vore en studsboll skulle jag ha studsat runt hela världen, studsat på alla tak, alla vägar, skulle studsat på allt som går att studsa på. Om jag vore en studsboll skulle jag ha varit grön med röda prickar på ...

Min tankeverksamhet är som en femårings just nu, hallå ja, här ligger jag i min säng och skriver om studsbollar. Här ligger jag i min säng, tittar upp i taket och tänker, analyserar allt, alla ljud, varför har grannen sex? Antagligen för att dem har lustar tur dem bara håller på max fyra minuter då stör det inte mig för mycket. Men borde det inte störa deras sexliv? Borde inte tjejen tröttna på att hennes kille får utlösning efter fyra minuter eller är det hennes bästa sex någonsin? I så fall kanske hon kan stå ut. Varför ligger jag här i min säng och diskuterar min grannes sexliv? Det finns så mycket annat som är så mycket viktigare här i livet som varför Filip och Fredriks nya program inte riktigt höll måttet. Kändes inte så hett att se Marilyn Manson och Jonas Gardell där i studiosoffan. Howlin Pelle sjunga en balad med sin röst som jag kallar falsk medan alla andra avgudar. Det enda roliga var när dem skulle lära sig wrestlas och den humorn var inte särskilt hög. Kanske bara jag som hade för stora förväntningar på Sveriges bästa humor par. Kanske lite sent att döma programmet efter bara ett avsnitt, kom ihåg, Conan O'Brian tog år på sig innan han regerade som talkshow värd. Dock undgår det inte mig att det hela skulle vara så mycket bättre om dem kört allt på engelska, ändå i New York.

Min kreativitet börjar sakta men säkert komma tillbaka och snart är jag i toppform igen. Funderar på om jag ska fortsätta titta upp mot taket eller om jag ska försöka skriva lite på min novell.

Mest av allt vill jag bara se stjärnorna.

Gubben i Färjan 2 reklamen som juckar mot sin kvinna medan han sjunger "Jag kan sitta på min skåning och göra vad jag vill" måste vara någon släkting till Hugh Hefner bara det att denna 80-åring istället springer efter kvinnor i sin egen ålder istället för 20-åringar som allas vår Playboys grundare jagar.

Det är just var Wipeout är, detta program där Gladiatorerna möter Femkampen. Den enda underhållning i detta program där människor skadar sig är kommentatorerna Hans Wiklund och Felix Herngrens genomtänkta repliker. Även om dem inte kommer spontant och säkert är riktigt uttänkta så kan man inte mer än älska när dem utbrister sig "Danskjävlar", då är det ren Svensk kärlek. Fråga mig inte varför jag tittar på detta program, kanske har jag inget att göra, kanske väntar jag bara på att tvättmaskinen däruppe ska bli klar.

Kl. 21 börjar i alla fall Söndagsparty med Filip och Fredrik där Sveriges grymmaste duo gör New York osäkert. Även skräckrockaren Marilyn Manson och Jonas Gardell träffas och får bekanta sig med varandra, kan ju inte bli mer intressant.
Filip och Fredrik testar under hela programserien olika amerikanska företeelser, och i det första programmet får vi se dem testa wrestling, den lika brutala som showiga amerikanska brottningen. De har också tagit hjälp av tre gamla favoriter från 100 höjdare, Sten Taxi, sminkmannen Edwin Jonsson och värmlänningen Jan Myrehed, som fått i uppdrag att gestalta klassiska filmscener i dess rätta New Yorkmiljö. Om inte detta är underhållning så vet jag inte vad underhållning är.

Min kreativitet, min inspiration, mitt flow är äntligen tillbaka. Det är som att min teater kompis Cecilia förklarade att Venus har varit ur lopp sedan den 6.e April men idag kom den i rätt bana igen och allt skulle gå så mycket bättre och det har det gjort med, vidskeplighet eller skrockfull, jag bryr mig inte så mycket det enda jag vet är att jag är tillbaka i toppform. Kom på det när jag var ute och sprang, jag orkade springa, jag ville springa vilket jag inte alls hade lust med när jag vaknade imorse. Kanske kan jag äntligen bli klar med min novell i helgen. Ska redan börja på en ny som heter Myrpojken.

Idag har jag målat rekvisita i några timmar, hittade en ursnygg peruk med, nu vet jag hur jag hade sett ut om jag haft långt svart hårdrocks hår, var lättare att headbanga än jag trodde. Tycker ni att jag ska odla så här långt på riktigt?

Min kreativitet är som helt bortblåst, den finns liksom inte mer, den har bara försvunnit. Vart har den tagit vägen kan man fråga sig, är det någon som har sett min kreativitet? Är det någon som har stulit den? Måste jag framtvinga min kreativitet? Blir det ens en bra kreativt verk då? Jag vet inte men jag tycker allt att den får återvända snart för jag saknar min kreativitet jättemycket.

Imorgon bitti ska jag tvätta och snart ska jag titta på någon film och äta youghurt, stavas det så? Antagligen för rättstavningsprogramet gick inte igång, det gjorde det inte där heller och jag vet att jag stavade fel, jäklar också.

Då hade jag en kondition som heter duga, jag kunde springa lite mer än en mil på 40min, nu klarar jag det på en timme, 20 jäkla minuter sämre, 20min är riktigt mycket om man tänker det i löpning. Efter en halv mil känns det som att tarmarna ska komma ut genom munnen, det känns som att jag bara vill lägga mig ner och dö och jag känner att mitt ass får jäkla grym träning av det, alltid positivt. Ajja, ge det en månad så ska jag nog vara i samma form som förra sommaren.

Då tränade man Parkour igår igen i en och en halvtimme, riktigt kul. Det som var läskigt första gången börjar kännas mindre läskigt nu. Vi ska ut en runda imorgon med. När är jag redo för att hoppa mellan hustak? Springa på väggar och snurra i flaggstängor? Antagligen några år till med min höjdskräck och feghet. Här kommer en bild ifrån det i alla fall och det är ingen våghalsig bild, bara en Samuel som står på händerna.

I fredags så var det PotatoPotato festival i Malmö på Inkonst och jag tänkte skriva om detta igår men det blev aldrig av, för mycket dunka dunka i huvudet hämmar kreativiteten och stavandet. Plus jag åkte hem till min mamma och här sitter jag nu och klottrar ner dessa ord.

PotatoPotato, vet inte vad man ska kalla det för en sorts festival, där var poesiafton, konserter och standup comedy. Vilket som så var allt sjukt bra och det var en massa trevliga människor runt om i Sverige som hade kommit ner för att deltaga i volontärarbetet vilket jag också gjorde. Som alltid sparar man det bästa till sist så klockan 00.50 var det dags för Backslip Boys, tjejer som sjunger Backstreet Boys låtar, utklädda och hela köret. jag sjöng med allt, jag kände mig så lycklig och det var inte alkoholen som gjorde det. Dem var bättre än originalet.

En annan trevlig sak var att min polare Christian hade kommit ner från Karlskrona, inte sett han på säkert över ett och ett halvt år. Nu ska jag äta frukost sedan ska jag ut och springa någon mil.

Lite bilder ska jag väl även bjuda på tycker väl alla? Den första är på PotatoPotato "armbandet" vetefuck vad dem kallas annars. Alla volontärer och dem som köpte festivalbiljett hade dessa.

Nu börjar jag med min nya novell, kanske lägs den ut här på bloggen när jag är klar med den. Om en timme ska jag vara på teater bastijonen och om två timmar har vi föreställning men nu är det dags att låta kreativiteten jobba.

Efter fem minuters klottrande så har jag fått fram en liten del av min nya novell, detta är bara en work in progress och antagligen kommer jag ta bort allt och skriva något helt nytt men för närvarande ser den ut såhär:

"För helvete, sudda ut era jävla leenden från era skitiga ansikten. Varför ska ni alltid vara så glada? Förstår ni inte att ju mer glada ni är desto mer bitter blir jag så jag ber er, var inte så jävla glada. Vad har ni att vara glada för egentligen? Ni står därnere och väntar på er buss, står där i tjugo minuter som om det inte vore något, som om tid bara är till för att kastas bort men NU ska jag säga er en sak, tid är dyrbart så gör något nyttigt istället för att bara stå där och prata, stå där och le, stå där och stå. Kanske har ni en familj som ni ska hem till, kanske har ni perfekta barn som kommer och kramar er på gräsmattan utanför ert perfekta stora hus med en perfekt fru och en perfekt hund, varför inte en jävla perfekt pool med? Eller är ni på väg hem för att laga mat åt era barn? En tankeställare, lär era barn att laga deras jävla mat själv, varför ska ni göra det? Är ni deras hemtjänst eller? Du, ja, just du som står därnere helt själv, har du ingen att prata med? Har du ingen att le mot? Kanske är du ensam? Är du så jävla patetisk att du inte ens vet vart du ska ta vägen? För all del, kom upp på en kopp kaffe så kan vi alltid kallprata tillexempel om HUR vädret är, vad du ska göra i helgen. Som om jag bryr mig ett skit om vem du är men för all del kom gärna upp bara du köper med dig kaffe. Eller nej, förresten gör inte det, snälla, bespara mig dina sorger, bespara mig dina missöden jag varken vill veta eller bryr mig, vill inte ens veta vad din favoritfärg är eller vad du har för bok i din svarta väska på din rygg."

Jag tycker att ni har fått genomlida tillräckligt genom att se min vattenblåsa på min lilltå varje gång ni kollar min blogg inte för att "ni" är så många men ändå några stycken. För att bespara er från all smärta börjar jag skriva några inlägg så ni slipper min tå.

Äntligen har jag fått igång min Nike+ sensor. Det räcker visst inte med att ha den i skon för att den ska synkronisera med Ipoden, NEEEEJ, man måste först skaka den någon minut framför Ipoden för att den ska synkronisera. Vem kom på denna superba idén? Och vem råkade glömma skriva detta i instruktionsboken? Den ska kalibreras på väg mot impro föreställningen i alla fall så jag akn utnyttja den fullt imorgon när jag är ute och springer. Den kollar hur snabbt man springer, hur långt, hur många kalorier man brännt med mera. Har en powersång som går igång om man nu skulle sacka efter lite för att få upp det där drömtempot igen.

Solen står på utanför, mina ben blir helt svettiga på grund av jeansen. Jag funderar på att byta om till mjukisbyxor. Huvudet bankar. Jag vet ej varför. Det har bankat ända sedan jag vaknade imorse. Kan det ha varit för min bakis utan alkohol? Kanske, vem vet? Vänta lite, jag ska bara gå till köket och dricka lite juice. Nu är jag tillbaka från köket, det var gott med juice. Sitter på golvet med benen i kors och datorn mellan, lutandes så det ser ut som att jag har en puckelrygg. Jag ser säkert rolig ut från sidan. Det gör jag nog. Det är ett stort hål i mina byxor, vänster ljumske. Böjer jag mig ner när jag är i stan så kan man se mina kalsonger, därför böjer jag mig inte ner. Jag gillar Tv-shop, inte älska. Gillar deras "få tillbaka håret" produkter. Liknar vanlig hårmouse. Denna dagen är lite långsam. Inte som igår. Varför kan man inte stiga ner två gånger i samma flod? För att andra vattenmolekyler har ersatt dem som bildade floden förra gången. Det var en berömd filosof som sa detta. Nämligen Herakleitos. Jag gillar att spela Tv-spel. För det är stimulerande och avslappnande. Jag spelar inte Tv-spel så ofta. Jag gjorde det tillräckligt ofta som barn. Kommer du ihåg din första fylla? Det gör jag. Kommer du ihåg första gången du sa "Jag älskar dig" och menade det? Det gör jag. Kommer du ihåg första gången du kissade i sängen? Det gör inte jag. Jag har kort hår. Men vill ha långt. Jag vill kunna headbanga på en Metalkonsert med långt hår. Sedan raka av det. Jag vill göra en ny tatuering. Jag älskar smärtan. Älska är ett sånt starkt ord. Menas det varje gång det sägs? Solen skiner utanför. Jag ska gå ut.

Jag var ute och gick häromdagen, minding my own business. Höll mig undan från alla andra som också var ute, fräste åt dem, gömde mig under min hood och korsade mina fingrar. Helt plötsligt fick jag syn på den, där på väggen mitt framför mig sidanom Godiskungen (lovar jag skulle inte gå in där) så satt den, en plansch. Inte vilken plansch som helst utan en plansch på Elegant Machinery, det stod att dem kommer till KB på skärtorsdag. Jag blev nästan helt till mig i byxorna för dessa giganter, detta Sveriges största synthpopband, äntligen ska jag få se dem. Elegant Machinery är en av många laster som jag drog med mig ner från Göteborg efter att spenderat en massa tid med synthare. Inget jag ångrar än idag. Kolm, du måste följa med på torsdag, hör du det? Du kan inte bara låta mig gå ensam, vem ska jag annars ta med? Vem annars känner jag som tycker om sån här musik? TÄNK JONAS, TÄNK.