jonasperre

Nästa söndag är det inte bara min improvisationsteater som börjar igen, nej, utan det bästa som hänt TV, Oscarsgalan går av stapeln. Årets värd är hela två stycken, Alec Baldwin och Steve Martin! Under veckans gång kommer jag att spekulera i vem som kommer att ta hem de tyngsta priserna, även fast jag inte har sett alla filmer. Skäms på mig! Antagligen kommer Avatar ta hem de flesta guldgubbarna men vi får hoppas att juryn har någon sorts smak när det gäller film och endast låter den vinna i bästa effekter.

Hur som helst, den 82.a galan sänds om exakt en vecka. Hur laddade är ni? Själv ska jag redan nu börja förbereda druvsocker och fruktsallad.


You're so shiny! SHINY!!!

Här kommer en analys på en riktigt usel film! Uppgift i skolan som jag gjorde lite för tidigt.

Day After Tomorrow

Alla katastroffilmer följer en mall och den ser ut på följande, jag kan faktiskt ta en film som exempel. Jag tar en av de mest klassiska, SOS Poseidon från 1972 med Gene Hackman. Den handlar om en stor lyxkryssare (Poseidon), alla är lyckliga och glada tills det kommer en stor flodvåg och vips så är båten upp och ner. Där har vi hotet, båten är upp och ner, det börjar forsa in vatten längst ner och enda sättet för att överleva är att ta sig uppåt. Det finns alltid två viljor, en som försöker leda gruppen åt ett annat håll (den onde) också filmens hjälte, oftast är det hjälten som offrar sig för att resten av gruppen ska kunna ta sig framåt, vilket alltid sker på slutet. Sedan när de har kommit ut ur båten så är filmen slut. En katastroffilm ser man för spänningen och det finns alltid ett nytt hinder i varje rum de kommer till. Men nu ska jag inte skriva om SOS Poseidon även om den är så mycket mer katastroffilm och bättre än Day After Tomorrow (åsikter, åsikter)

 

Så på med skidorna för nu ska vi ut på djup snö, ta även med skridskorna för det kan bli lite halt.

 

Day After Tomorrow handlar om Jack Hall (Dennis Quaid), en forskare som hänger till i Antarktis, han upptäcker att ett stort isblock har slitits sönder från resten av berget, men vad han inte vet är att det här isblocket har satt igång en stor klimatförändring som kommer att påverka hela jordklotet. Under tiden är hans son Sam (Jake Gyllenhaal) i New York på ett event med sina vänner. Där upptäcker dem att det har regnat non stop de tre senaste dagarna. Efter en rad väder relaterade katstrofer som att det regnar hagel stora som klot och tornados som drar med sig allt i sin väg så inser de flesta snart att en ny istid väntar dem. Medan alla försöker evakuera söderut så går Jack och två av hans vänner norrut för att göra ett tappert försök att rädda hans son, som inte bara har överlevt en massiv översvämning men också -100 grader väder som dödar vem som helst som vistas ute på ett fåtal sekunder.

 

Detta är ändå ingen typisk katastroffilm, visst den har ett hot. Den har en bad guy, vicepresidenten som inte tror på Jack, annars hade miljontals människor kunnat räddas. För att överleva måste människorna evakuera söderut (Mexico) men denna kamp får vi aldrig följa. Vi får snarare följa Jacks kamp att ta sig norrut till New York och denna kamp kan sammanfattas kort: De kör bil, hamnar i en snödriva, måste gå istället. Den ena trillar genom ett fönster som leder till ett stort shoppingcenter, han skär av sin lina för att inte alla ska följa med ner och dö. Där har vi den som offra sig för att de andra ska kunna ta sig framåt. De tältar, istiden närmar sig, de tar skydd i något rum, startar en liten eld för att försvara sig mot -100 grader kyla. Jack hittar sin son, istiden är över och filmen är slut.

 

Regissören Roland Emmerich försöker att skapa spänning och dramatik genom att klämma in korta bi-historier här och var. Som den cancersjuke pojken på det övergivna sjukhuset, som inte kan flyttas utan en ambulans. Eller de blodtörstiga, dataanimerade vargarna som känns helt missanpassade i denna typ av film. Dessa sidohistorier är helt onödiga i en katastroffilm där man vill se hur de kommer fram till smarta steg att överleva katastrofen, kampen. Inte genom att gömma sig inne på ett bibliotek. Det blir aldrig riktigt spännande och de enda häftiga scenerna i filmen är ”action” sekvenserna, när det regnar hagel, när tornados drar fram över L.A. och förstör allt i sin väg. Den stora översvämningen i New York och när isen drar över staden. Det är även här som Emmerich har lagt filmens budget på för skådespelarna är inte speciellt övertygande i sina roller. Dennis Quaid vill så gärna vara den där actionhjälten, den misstrodde forskaren samt den hittills ständigt försummande fadern. Tyvärr är han inte speciellt trovärdig i någon av rollerna. Emmy Rossum och Jake Gyllenhaal försöker göra det bästa av ett taskigt manus, kärlekshistorien som Emmerich skapat åt dem känns riktigt pinsam emellanåt och kemin mellan dem två, den finns helt enkelt inte.

 

Vi har liksom redan sett allt detta innan. Städer har förstörts i ”Independence Day”, ”Godzilla” och ”Armageddon” Emmerich själv står bakom de två förstnämnda.

 

Filmen kommer inte ta dig med storm, den är faktiskt ganska katastroffull, denna hade kunnat göras så mycket bättre. Jag ger Day After Tomorrow en svettig fralla av fem möjliga.

 

Ja, vart kommer jag vara den 28 Maj?

 

En pojke sitter högst upp på det stora biblioteket i Malmö stad.
Han kliar som om huvudet, sedan börjar han hamra på tangenterna till sin dator.
Fingrarna jobbar på medan hjärnan tänker fram nästa ord som ska inprintas.
Ett manus ska det bli.
Ett manus kommer det att bli.
Kommer det att tillfredsställa läraren?
Det får tiden utvisa.

När jag städade undan gamla papper, pärmar m.m. så råkade jag komma över en gammal VHS film, The Martins. Ganska dålig komedi men det har egentligen inte med saken att göra utan det är VHS kasetten. Jag funderade en lång stund på vem jag kunde ge kasetten till, jag funderade i hela 15 sekunder innan jag kom fram till att det var nog bäst att slänga kasetten, för vem har en VHS nu för tiden? Inte jag i alla fall.
För er unga eller bara ni som har förvrängt vad detta fenomen är för något så kommer här en liten flashback. VHS är en videobandspelare med kasettband som media. Det var möjligt att när som helst stoppa in- eller uppspelning och avlägsna kassetten ur videobandspelaren för att senare återinsätta kassetten och fortsätta spelningen där den avbröts tidigare. Ibland var man tvungen att blåsa i spelaren, ibland var man tvungen att vrida på de här vita runda sakerna som fanns på kasetten för att det ens överhuvudtaget skulle bli en halvkass bild. Inte lika fancy som dagens DVD och Blu Ray när allting är på skivor istället för klumpiga fyrkantiga kasetter.

Första gången jag kom i kontakt med VHS var när jag var en liten pojkspoling. Det var en solig dag och jag var med min mamma på Rosengård Centrum, detta var en tid då jag kanske var max 4 år. Jag gick in i en affär och där såg jag dem, VHS spelarna. Så vackra, så stora men ack så dyra, på den tiden kostade dem mellan 3000-6000kr, idag får man väl en för dryga hundra kronor.

En liten tripp ner i minnesbanken!


Lite större och klumpigare än en skiva?

Här kommer A-Film! En film som jag och två klasskamrater gjorde i skolan idag. Hoppas ni gillar den, antagligen är där någon som inte har gjort det då den bara fått två stjärnor av fem möjliga. Var snälla och råd bot på detta genom att ranka den högre, om den nu förtjänar det, det vill säga. Ljudet är inspirerat från "dåliga" Hong Kong filmer

Hejsan!
Jag är Jonas förkylning och jag har kommit till världen för att göra hans liv till ett rent helvete. Jag mår bra av att få honom att snora ner sig totalt, att hosta upp sina lungor och trycka ner hans bröst mot ryggraden. Ingenting kan stoppa mig, inte ens varmt vatten med honung.
Jag är Jonas förkylning och jag har kommit för att stanna.