UP
Pixar har gjort det igen, alla deras animerade filmer håller en hög klass. Visst, vissa har stuckit ut lite som t.ex. Wall-E som var unik då den kunde förmedla en massa känslor utan dialog. UP är unik på sitt egna lilla sätt. Blandat med den vanliga humorn finns här ett större mått sorg och vemod som ibland skapar en klump i halsen hos publiken, vilket saknas i de flesta andra animerade filmer.
Det börjar med svartvita bilder ur en film om den stora äventyraren Charles Muntz som precis kommit tillbaka från Sydamerika. I biosalongen sitter åtta åriga Carl Fredricksen och tittar storögt. Han ska också bli upptäcksresande, en dröm som det visar sig att han delar med jämnåriga Ellie som han lär känna lite senare. De två lovar varandra att de tillsammans ska åka till Lost Falls, precis som Muntz, men åren de får ihop blir fler och fler utan att de kommer iväg. När Ellie går bort 70 år senare har de ännu inte uppfyllt sin dröm, men när Carl helt plötsligt tvingas från sitt hus av en byggherre med stora planer för området bestämmer han sig för att inte ge upp. Med hjälp av tusentals heliumballonger fästa i skorstenen lyfter hans hus mot skyn och för honom äntligen mot äventyret. Det han dock inte har räknat med är den lilla scoutkillen, Russel, som av misstag följt med på färden.
Det som berör oss är det allvar som UP förmedlar. Karaktärer dör och skadas på riktigt. Redan fem minuter in i filmen känner man hur ögonen tåras och den känslan dyker upp några gånger under filmens lopp. Vi bjuds även på ett hisnande äventyr i Sydamerika. Åskoväder och de soldatliknande hundarna som följer varenda liten order kan skrämma de minsta för att sedan locka till skratt då de dreglar och hoppar upphetsat upp och ner så fort någon håller en boll framför nosen på dem. Likaså är Carls surgubbighet rätt underhållande och scenen när han med käpp, löständer och stela leder ger sig in i slagsmål med Muntz är en av höjdpunkterna.
Se den, skratta, gråt och bli lyckliga av slutet.
