jonasperre

För några dagar sedan fick jag ett sms av Becky, min Run to the beat kompanjon. I detta lilla sms stod det att "loppet är inställt". Jag höll på att sätta gråten i halsen, jag ville inte tro på det, kunde inte tro på det. Tröstade mina sorger med alkohol och när jag kom hem på natten så gick jag snabbt in på deras hemsida och där stod det "Vi måste tyvärr meddela att vi ställer in halvmarathonloppet Run to the Beat i Malmö 2009." Jag föll genast ner på golvet och grät värre än jag någonsin har gjort förut. Jag råkar veta att Becky tog det minst lika hårt som jag gjorde fast hon är hård som sten och visar inte känslor lika mycket. Jämfört med henne är jag en kvinna med för mycket östrogen i kroppen.

Varför det hela tog så hårt på oss är för att vi har tränat riktigt hårt inför det här loppet, vi har rippat våra kroppar. Vi har inte sexpack vi har tiopack. Vad ska vi nu göra med våra väldefinierade armar och rump muskler?

Kanske kommer det en tid då Run to the beat återvänder till Malmö. Om ett sådant mirakel inträffar så kommer jag och Becky att vara där, vi kommer ha väldefinierade muskler igen och vi kommer springa som om det inte fanns en morgondag. Tills dess är vi lönnfeta.