jonasperre

Besvikelsen av att Run to the beat ställdes in tog riktigt hårt på både mig och Becky. Den fysiken vi hade försvann rätt så snabbt. Ena dagen kunde vi öppna glasflaskor med våra magrutor medan nästa dag så puta magen ut under tröjan. Becky började med falafel och jag började med meloner. Det blev som en drog, livet var över. Vad skulle man göra? Det var som värst igår, jag låg helt avdäckad på golvet med en spruta på golvet vid min sida. En överdos av honungsmelon. Jag hörde att någon skrev till mig på MSN, jag tänkte att det måste vara någon vän som försökte predika om att jag skulle sluta injicera honungsmelon i blodet. Fast jag var helt utmattad och orkade knappt röra på mina tår så var det något som fick mig att släpa mig fram till datorn. Det var Becky. Hon var helt uppspelt, hon såg en ny chans, nämligen Broloppet den 12 juni 2010. Jag blev eld och lågor, fick ny energi så jag reste mig upp starkt, kastade sprutan utan att fundera på ett sista skjut. Jag rotade fram min Abtronic i garderoben och satte fast den runt min mage, kände hur elektriciteten fick igång mina magmuskler. Nu jäklar blir det hårdträning igen, äntligen har jag hittat något att leva för. Broloppet 2010, du är min Messias, du är mitt hopp i livet. Ser ni avtryck i asfalten i på bron efter loppet så är det bara mina och Beckys skor.