Göteborg i mitt hjärta
Göteborg i mitt hjärta. Vad mer kan jag säga? Jag älskar denna staden, Sveriges framsida. När det är sommar och sol finns det ingen annanstans man vill vara. När det är regn och slask är det minst lika underbart. Hade inte Lasse Berghagen gjort "Stockholm i mitt hjärta" hade jag gjort "Göteborg i mitt hjärta" nu känns det bara som ett billigt plagiat.
Igår så åkte jag upp till Göteborg för att göra en omtenta som har legat och sparkat mig i baken ända sedan 2005. Bussresan upp var hemsk. Inte för att den tog fyra timmar det var jag helt cool med nu när det finns gratis Internet ombord och vägguttag. Det hemska var att jag kände mig stressad, pluggade mycket på bussen och tanken på att jag måste klara poängen för att få CSN till hösten gjorde inte det hela lättare. När jag väl hoppade av bussen så kände jag hur mina ben hade stelnat till men det hindrade inte mig från att ta första bästa spårvagn till Hjalmar Brantings platsen där Darija jobbar, The Phone House. Jag kom dit för att inkassera min lovade glass från Burger King. Det var trevligt, det tog bort min nervositet lite. Efter tjugo minuter var hennes rast slut och jag satte min destination mot skrivsalen, gick inom Hemköp och spenderade pengar på två bananer och vatten. Kassörskan såg ut att må dåligt. Innan jag skulle betala så kom där en annan och avlöste henne, hon satte sig på golvet och såg helt färdig ut. Väl framme i skrivsalen satte jag mig på en ensam stol utanför, lite avsides från alla andra. Rotade fram mina anteckningar ur väskan.
Minuterna innan tentan kände jag hur hjärtat hoppade och baguetten jag åt på bussen ville titta ut. Jag blundade, andades lugnt och sakta, sedan hörde jag en äldre mans röst som sade: "Nu kan ni få komma in". Jag tittade snabbt en sista gång i mina anteckningar, reste mig upp från stolen som hade greppat tag i min bakdel. Gick sakta men säkert mot dörren, in i salen. Där hade ett antal människor redan hunnit sätta sig tillrätta. Jag hängde av mig mina ytterkläder, började gå mot bänken som skrek ut mitt namn. Såg hur allt började röra sig i slow motion, bänken bara rörde sig ifrån mig hela tiden. Till slut fick jag fatt i den, satte mig ner och andades lugnt, tankar om att CSN står på spel började komma upp igen och jag började svettas. När jag väl fick provet, så vände jag blad. Frågorna dök upp och ...
... jag drog en lättnadens suck.
Det var inte alls så svårt och farligt som jag hade föreställt mig. Men man ska inte ropa hej förrän alla kaniner är inburade.
Darija fick allt posera glatt för min iPhone, hon uttryckte innan
bilden togs sitt hat till just iPhone.
Igår så åkte jag upp till Göteborg för att göra en omtenta som har legat och sparkat mig i baken ända sedan 2005. Bussresan upp var hemsk. Inte för att den tog fyra timmar det var jag helt cool med nu när det finns gratis Internet ombord och vägguttag. Det hemska var att jag kände mig stressad, pluggade mycket på bussen och tanken på att jag måste klara poängen för att få CSN till hösten gjorde inte det hela lättare. När jag väl hoppade av bussen så kände jag hur mina ben hade stelnat till men det hindrade inte mig från att ta första bästa spårvagn till Hjalmar Brantings platsen där Darija jobbar, The Phone House. Jag kom dit för att inkassera min lovade glass från Burger King. Det var trevligt, det tog bort min nervositet lite. Efter tjugo minuter var hennes rast slut och jag satte min destination mot skrivsalen, gick inom Hemköp och spenderade pengar på två bananer och vatten. Kassörskan såg ut att må dåligt. Innan jag skulle betala så kom där en annan och avlöste henne, hon satte sig på golvet och såg helt färdig ut. Väl framme i skrivsalen satte jag mig på en ensam stol utanför, lite avsides från alla andra. Rotade fram mina anteckningar ur väskan.
Minuterna innan tentan kände jag hur hjärtat hoppade och baguetten jag åt på bussen ville titta ut. Jag blundade, andades lugnt och sakta, sedan hörde jag en äldre mans röst som sade: "Nu kan ni få komma in". Jag tittade snabbt en sista gång i mina anteckningar, reste mig upp från stolen som hade greppat tag i min bakdel. Gick sakta men säkert mot dörren, in i salen. Där hade ett antal människor redan hunnit sätta sig tillrätta. Jag hängde av mig mina ytterkläder, började gå mot bänken som skrek ut mitt namn. Såg hur allt började röra sig i slow motion, bänken bara rörde sig ifrån mig hela tiden. Till slut fick jag fatt i den, satte mig ner och andades lugnt, tankar om att CSN står på spel började komma upp igen och jag började svettas. När jag väl fick provet, så vände jag blad. Frågorna dök upp och ...
... jag drog en lättnadens suck.
Det var inte alls så svårt och farligt som jag hade föreställt mig. Men man ska inte ropa hej förrän alla kaniner är inburade.
Darija fick allt posera glatt för min iPhone, hon uttryckte innan
bilden togs sitt hat till just iPhone.
Kommentarer
Trackback
