jonasperre

"Gayig indiepop" Just dessa ord använde Tina igår när jag frågade vad Billie the vision and the dancers var för sorts musik. Med inga förväntningar överhuvudtaget traskade jag och Tina till konserten. Den hölls i en amfiteater, det var fullt på läktarna så vi fick sätta oss på trapporna. När jag såg dem komma ut på scen så förstod jag vad Tina menade med "gayig indipop". Sångaren vars namn är Lars (tror jag?) hade eleganta strumpbyxor, kort kjol och en tjusig topp. Verkligen roligt att se artister kunna klä ut sig hur de vill och ändå vara stora. Man märker att fördomar börjar försvinna å andra sidan var där sjukt mycket alternativa människor och brukar dem ha fördomar? Inte dem jag känner i alla fall.

Det är svårt att ogilla Billie the vision and the dancers. Allting utstrålar ödmjukhet. Musiken är charmig, melodiös och skön men det blir lite enformigt, det lunkar på i samma takt. Man väntar på något lite annorlunda. Jag gillade konserten men den hade varit mindre sömnig om de hade blandat låtar. Dock har jag ju aldrig hört Billie the vision and the dancers innan, de kanske bara kör lugnt?
En mening som fastnade var "Pablo Diablo go to hell", underbart.